Tema: Migritude

När sommaren började hade jag storslagna planer, både för min läsning och för bloggen. Det brukar vara så men sen hinner jag sällan med allt det som jag så gärna ville göra. Bland annat berättade jag i början av sommaren om ett tema som skulle inspirera min läsning den här sommaren som jag skulle presentera lite längre fram. Nu har det gått lite längre tid än jag tänkt mig och det är inte längre så mycket som återstår av sommaren men jag vill ändå passa på att presentera mitt lästema så här en vecka innan höstterminen börjar eftersom jag tror att det är ett så pass viktigt ämne.

Det är viktigt för att det är något som är väldigt uppmärksammat just nu. Det handlar om något som återspeglas i våra nyhetssändningar varje dag. Det är något som påverkar vår politik. Ofta är det något som målas upp som ett stort hot, det är något som gör väldigt många människor rädda. Samtidigt är det också något som för så många andra innebär hopp. Det är något som vi idag i hög grad upplever som något som påverkar och karaktäriserar vår nutid, något nytt som vi måste lära oss att kontrollera eller att leva med. Men i verkligheten är det något som är djupt karaktäriserande för mänskligheten, har alltid varit det och kommer alltid att vara det. Inte bara vårt Nu utan hela vår Historia är formad av det. Det är en enorm kraft som alltid har drivit människor och utveckling framåt.

Migration.

Jag har tidigare insett att migration även är ett tema som är starkt närvarande i litteratur och enligt mig är det också ett av de mest intressanta. I denna mycket skarpa kontrast mellan nu och då, mellan här och där, mellan vi och dem, finns ofta en stark spänning som många fantastiska författare hämtat kraft från. Exempelvis Chimamanda Ngozi Adichie, Chinua Achebe, Abdellah Taïa, Vilhelm Moberg, Mustafa Can, Theodor Kallifatides… för att bara nämna några. Jag har alltså läst en hel del på temat redan men under den här sommaren hade jag tänkt att göra det mer koncentrerat, mer reflekterat. Nu får den perioden innefatta även hösten och kanske vintern också, men det gör egentligen inte så mycket.

När jag för ungefär två månader sedan satte mig ner och funderade på vilka böcker jag skulle läsa på detta tema bestämde jag mig först och främst för att det skulle vara tre böcker, tre olika författarskap och att de skulle vara av franskspråkiga afrikanska författare. Som sagt så utgör frågor rörande migration ofta förstasidesnyheter och stora katastrofrubriker i svensk media men jag tycker ändå att den franskspråkiga världens perspektiv ofta glöms bort här. I franskspråkiga medier, inte bara från Frankrike utan framför allt också från norra och västra Afrika, pågår en mycket omfattande och ofta dynamisk diskussion och ett berättande som sällan blir översatt och återberättat i Sverige för svenskar. Det skulle jag vilja försöka bidra till att ändra genom att ge utrymme för just de rösterna och berättelserna här på bloggen istället.

Eftersom jag dessutom inte har haft en särskilt stark ekonomi under den här sommaren bestämde jag mig också för att begränsa mig till de författare och böcker som jag redan har stående i min bokhylla. Till slut blev det dessa tre:

IMG_8045

Alla tre är alltså böcker skrivna av författare från tre olika länder på den afrikanska kontinenten som alla på något sätt har migration som sitt huvudtema. Dessutom råkar det vara så bra att samtliga tre böcker faktiskt finns tillgängliga i svensk översättning! Och de tre är:

Partir (Till andra sidan havet) av Tahar Ben Jelloun (Marocko)

L’Interieur de la nuit (Nattens inre) av Léonora Miano (Kamerun)

Le ventre de l’Atlantique (Atlantens mage) av Fatou Diome (Senegal)

En av böckerna har jag redan hunnit läsa (Ben Jellouns) och en har jag läst tidigare, för ett antal år sedan, och tyckte mycket om (Diomes) och när det gäller den tredje (Mianos) har jag läst en annan bok av samma författare som berörde mig djupt. Jag hoppas att jag ska hinna läsa och också skriva om dessa böcker på bloggen för de förtjänar alla fler läsare. Och inte bara för sina skönlitterära texter utan också för sitt samhällsengagemang. Fatou Diome gjorde exempelvis stora rubriker i Frankrike då hon för några månader sedan, på tal om flyktingkatastroferna på Medelhavet, sa ”antingen så ska vi alla bli rika tillsammans eller så kommer vi alla att drunkna tillsammans”.

IMG_7006

Annonser

Recension, ”Les Vigiles” av Tahar Djaout, del 2: Den osynliga kvinnan och frånvarons betydelse

Det här är det andra av två inlägg om Tahar Djaouts roman Les Vigiles som jag publicerar på bloggen. Det första kan du läsa här.

Den ena av romanens två huvudpersoner är alltså uppfinnaren vid namn Mahfoud Lemdjad. I den första delen av den här recensionen tog jag upp betydelsen av Algeriets koloniala historia och om hur skuggorna från denna tid har en stor betydelse i romanen. Nu skulle jag vilja ta upp även betydelsen av den maskin som Lemdjad i boken lägger så mycket tid och energi på.

Eftersom det är en uppfinning kan man ju tänka sig att det är innovation och därigenom också framtiden som denna maskin symboliserar. Men jag uppfattar det snarare som att det även här återigen framför allt handlar om historia. För ett av de främsta problemen Lemdjad har när han ska begära patent på sin uppfinning är att den inte bedöms som tillräckligt intressant. Att det handlar om en simpel vävstol och inte om något uppseendeväckande som ett vapen eller en rymdraket eller liknande gör att Lemdjad får utstå både spott och spe under sina många turer fram och tillbaka mellan de olika myndighetskontoren som han måste besöka. Varför? Om inte annat måste väl en vävstol ses som något mycket harmlöst? Svaret ligger i att vävstolen inte är ny, utan snarare mycket gammal.

I romanen beskrivs att Lemdjad mycket länge har burit på idéen om denna vävstol och att den första inspirationen kom till honom redan som barn då han brukade titta på när hans farmor använde sin vävstol till att framställa vackra tyger med alla möjliga former av intrikata mönster och tecken på. I en tillbakablick till just ett sådant tillfälle i Lemdjads barndom beskrivs farmoderns hantverk nästan som något magiskt. Det är inte svårt att se att det här är något viktigt, både för Lemdjad som karaktär och för hela romanens handling. Det beskrivs också att farmodern vid den här tiden var en av de sista som fortfarande kunde använda dessa gamla traditionella verktyg dit vävstolen hörde, de flesta valde istället att kasta ut dessa gamla reliker från vad som ansågs vara en svunnen tid. För övrigt borde Lemdjads barndom ungefärligen sammanfalla med Algeriets första år som ett självständigt land, alltså sent 60- eller tidigt 70-tal vilket ger denna observation en symbolisk mening. Det handlade om en brytpunkt i landets historia, en tid då man (i det här fallet bokstavligen) slängde ut det gamla för att kunna ersätta det med något nytt.

Men ungefär 30 år senare väljer alltså den vuxne Lemdjad att rekonstruera denna gamla vävstol. Mitt intryck är att Djaouts intention är att den ska symbolisera ett Algeriet bortom det som vanligtvis ses som kärnan av dess identitet: ett Algeriet bortom l’Algérie Française (alltså Algeriet under franskt kolonialstyre), bortom kampen för självständighet och därigenom även bortom det postkoloniala Algeriet som byggdes upp av frihetskrigets segrare. För dem som har suttit vid makten sedan 1962 (det styrande partiet Front de Libération Nationale, FLN) är detta naturligtvis en djupt omstörtande tanke. Och det är just denna postkoloniala (eller neokoloniala som Frantz Fanon antagligen skulle ha kallat dem) maktelit som Lemdjad möter på sin odyssé genom huvudstaden. De hånskrattar åt den enkla vävstolen men egentligen ser de den inte alls som skrattretande, för dem är den tvärtom farlig.

IMG_7985

Det är mycket troligt att Djaout har hämtat inspiration från Frantz Fanon, framför allt från hans kultförklarade essä Les Damnés de la Terre (Jordens fördömda) från 1961. Där skriver Fanon bland annat om risken att de som då i stora delar av Afrika stred för sin frihet från kolonialt förtryck själva till slut skulle kunna utvecklas till förtryckare och därmed gå mot vad han kallar neokolonialism. Jag har tidigare skrivit lite om Fanon här.

Men det finns ytterligare en intressant faktor här som jag tycker är mycket viktig att påpeka, jag tycker till och med att det är ett av de mest intressanta och geniala dragen i hela romanen. Jag tror nämligen att det är av stor vikt vem som inspirerar Lemdjad till att konstruera den här maskinen, alltså farmodern. En kvinna. Detta är något jag tänkte mycket på under det att jag läste boken eftersom den på ett mycket tydligt sätt nästan helt och hållet saknar kvinnor. Det finns bara två kvinnor som spelar någon som helst roll för berättelsen och den ena är namnlös och (antagligen) död sedan länge, alltså farmodern. Den andra är Lemdjads partner Samia (de bor ihop men de är inte gifta vilket är ytterligare ett av sätten som Lemdjad bryter mot de samhälleliga reglerna på. Det är till och med något som tas upp på ett av de förhör som han måste genomlida för att få sitt pass och det är definitivt inte till fördel för honom i det sammanhanget). Några enstaka andra kvinnor nämns eller anas i bakgrunden någonstans (bland annat Ziadas hustru) men de har aldrig något som helst inflytande på det skeende som historien handlar om och de ges överlag väldigt få tillfällen att yttra sig.

Detta var först något som förbryllade mig. Normalt sett är detta något som jag definitivt skulle klassificera som ett dåligt drag i en roman eftersom representation är så otroligt viktig och försöker man dessutom hävda att kvinnor inte har haft så stor inverkan på vår historia så har man helt enkelt fel. Men efter ett tag så insåg jag att detta var långtifrån en tanklös frånvaro som kom sig av författarens okunnighet och oförmåga att se bortom den gängse historieskrivningen som skrivs av, om och för män. Istället tror jag att det här är en mycket medveten frånvaro som i sig betyder något. En viktig ledtråd till detta finner vi exempelvis i det enkla faktum att huvudpersonen vid flera tillfällen faktiskt bokstavligen påtalar denna frånvaro och också beklagar den. Genom allt som händer Lemdjad, framför allt genom alla hans farsartade möten med Algeriets små och stora makthavare, signalerar Djaout att denna roman är ämnad inte som en spegel utan som en skrattspegel, alltså satir. Och i en sådan framstår inte nödvändigtvis saker och ting som de är utan är ofta istället förvridna till sin raka motsats. På så sätt kan till exempel den respektable borgmästaren i Sidi Mebrouk helt plötsligt avslöjas som den skurk han egentligen är. Och just därför är det också viktigt att undersöka romanens frånvaror för det är där som jag upplever att Djaout hämtar mycket av sin subversiva kraft. Och i denna frånvaro hittar vi kvinnan. Vi hittar också sex och alkohol. Därför anser jag att Les Vigiles, en text i stort sett total avsaknad av kvinnliga karaktärer, är en roman som i mycket hög utsträckning handlar om kvinnor.  Om jag tidigare sa att jag tolkar den här romanen som ett försök att hitta en ny algerisk identitet bortom den gamla invanda kan det här tokas som en uppgörelse med en patriarkal tradition som länge starkt har missgynnat kvinnor. Jag ser till och med den här romanen som en hyllning till den algeriska kvinnan:

”Quant à ma modeste machine qui reçoit ce soir des hommages un peu démesurés, je rapellerai seulement tout ce qu’elle doit aux autres, en particulier aux femmes qui sont absentes de nos célébrations, mais qui se sont attelées des siècles durant à des travaux éprouvants pour tisser brin à brin notre bien-être, notre mémoir et nos symboles pérennes. A travers un métier où elles se sont usé les yeux et les mains et que je réinvente aujourd’hui qu’il a presque disparu, je leur exprime toute ma reconnaissance et je leur restitue une part infime des multiples choses qu’elles nous ont données.” / Tahar Djaout, Les Vigiles s. 193-194

 ”När det gäller min maskin som ikväll får ta emot nästan överdrivna hyllningar, skulle jag bara vilja påminna om de den står i tacksamhetsskuld till, framför allt om kvinnorna som är frånvarande vid detta firande men som under århundraden har utsatt sig för de mest prövande arbeten för att kunna väva samman, tråd för tråd, vårt välbefinnande, vårt minne och våra eviga symboler. Genom en vävstol som de har slitit ut sina ögon och sina händer på, som jag nu uppfinner åter då den nästan har försvunnit, uttrycker jag mitt stora erkännande av dem och jag återbördar en obetydlig del av den stora mängd av värden som de har skänkt oss” / Mahfoud Lemdjad håller tal (Tahar Djaout,Les Vigiles s. 193-194. Min översättning.)

Jag skulle vilja avsluta med ett utdrag ur en dikt av Tahar Djaout som idag, 22 år efter hans död, får en nästintill profetisk klang. Om jag skulle använda ett enda adjektiv för att beskriva den här dikten och Djaouts författarskap så skulle det bli detta: subversivt!

DjaoutPoeme2DjaoutPoeme

Detta är ett fragment av den dikt som  ursprungligen publicerades i diktsamlingen L’Arche à vau l’eau 1978 och är här hämtat från Julija Sukys utmärkta biografi Silence is Death: The life and work of Tahar Djaout som finns tillgänglig som e-bok via bland annat Stockholms Universitetsbibliotek. Även översättningen till engelska är hennes. Denna dikt, i likhet med Les Vigiles, känner jag hämtar sin subversiva kraft från en utpräglat kvinnlig och sexuell symbolvärld vilket fascinerar mig mycket.

IMG_7988

Betyg på Les Vigiles av Tahar Djaout: 5/5

Språkmässig svårighetsgrad att läsa på franska: Medel

Recension, ”Les Vigiles” av Tahar Djaout, del 1: I kläm mellan minnet av det koloniala förtrycket och den ouppfyllda drömmen om självständighet

Det här är det första av två inlägg om Tahar Djaouts roman Les Vigiles som jag publicerar på bloggen.

Tahar Djaout (född 1954) är en algerisk författare, poet och journalist. Såväl hans romaner som poesi och hans journalistiska gärning inspirerades i hög grad av hans kamp mot korruption och fundamentalism vilket gjorde att han ofta uttryckte sig i form av sylvass och subversiv satir. När Algeriet blev alltmer oroligt mot slutet av 80-talet, slitet mellan statlig totalitarism och religiös fundamentalism, kom han att bli ett av det algeriska inbördeskrigets första offer, skjuten med två skott utanför sitt hem i maj 1993. Han avled några dagar senare. Idag, i ett Algeriet som på många sätt står inför samma utmaningar nu som då, är Djaout en mycket respekterad författare och ses av många som en demokratins och yttrandefrihetens martyr. Personligen räknar jag honom som en av mina absoluta favoritförfattare och anser att det är en stor skam att inget han har skrivit någonsin har översatts och publicerats i Sverige (med undantag för ett kortare utdrag ur just Les Vigiles som publicerades i denna bok som jag skrivit om tidigare). Jag har velat skriva om Tahar Djaout länge men det har inte blivit av eftersom jag har varit rädd för att inte kunna göra honom rättvisa, men förhoppningsvis lyckas jag nu. Jag hoppas på att fler i Sverige ska få upp ögonen för denna oförtjänt bortglömda författare. För de som inte vill eller kan läsa hans texter i franskt original finns två romaner, bland dem Les Vigiles som jag recenserar här, i engelsk översättning (The Watchers).

dkaout2

År 1991 publicerades Tahar Djaouts roman Les Vigiles (= De vaksamma eller Övervakarna). Den skildrar författarens hemland, Algeriet, mellan två blodiga krig: ett historiskt för frihet från det franska kolonialförtrycket (1954-62), och ett framtida inbördeskrig som snart skulle komma att bryta ut (ca 1992-2000). Det finns mycket i den här romanen som är höjt i dunkel och som är svårt att sätta fingret på, som till och med ibland inte är vad det verkar vara och där ingen av karaktärerna har en fullständig överblick över det skeende som gestaltas. Men det är precis så det är tänkt att vara och det bidrar till en surrealistisk och mardrömslik stämning (tänk ungefär Kafkas Processen). Det är faktiskt ganska svårt att redogöra för handlingen i romanen eftersom den är så komplex, i alla fall om man ska vara hyfsat kortfattad och dessutom inte spoila för mycket. Men en sak är i alla fall säker (kanske är det det enda som är säkert?), de båda krigen spelar stor roll.

Ja, egentligen kan man ju inte tala om två krig än, eftersom det som idag är känt som det algeriska inbördeskriget inte hade brutit ut ännu när romanen publicerades (lång historisk parentes, läses av den intresserade: det beror i och för sig på hur man ser på saken. Själva grejen med inbördeskrig är ju att de ofta är inofficiella, böljande och svårdefinierbara vilket i sin tur ofta gör det svårt att avgöra exakt när de började och när de slutade. I Algeriets fall brukar man säga att inbördeskriget bröt ut i januari 1992, då de första demokratiska valen avbröts, medan andra påstår att det inleddes redan under 80-talet som markerades av ett ökande folkligt missnöje, framför allt bland den berbiska minoriteten som ansåg sig diskriminerad. Om inte annat befann sig det algeriska samhället i alla fall i upptrappningen mot vad som skulle komma att bli ett inbördeskrig under den period som Djaout skrev denna roman.). Ändå är faktiskt den exakta tidpunkten för berättelsen en av romanens många oklarheter. Inga exakta årtal nämns och dessutom ges få övriga ledtrådar som hade kunnat ge en ungefärlig känsla för historiens tid (exempelvis gällande teknik och mode och liknande). Även historiska referenser är få. De enda som ges är ganska vaga, det handlar om kolonialt förtryck, ett frihetskrig och sedermera vunnen självständighet (som ligger ca tre decennier tillbaka i tiden) som dock följs av just det samhälle som beskrivs, där inkompetens och korruption härskar.

Detta får som effekt att även den geografiska platsen förblir höjd i dunkel. Enbart två ortsnamn som har någon större betydelse för historien nämns i hela romanen: Sidi Mebrouk som är namnet på den lilla staden där större delen av handlingen utspelar sig och Heidelberg. Den ena är en stad i Tyskland, ett land långt bort, och den berättas bara om indirekt och staden Sidi Mebrouk är såvitt jag kan avgöra fiktiv (hör gärna av er om ni vet om detta stämmer eller inte). Denna lilla stad får vi veta är en förort till en huvudstad som aldrig nämns vid namn. Det är dock fråga om ett muslimskt land med ett varmt klimat präglat både av närheten till ett stort hav och av ökenvindar. Alla dessa ledtrådar, tillsammans med det faktum att boken är skriven av en algerier, får oss att anta att det rör sig om Algeriet och om huvudstaden Alger och att tidpunkten antagligen är sent 80-tal eller tidigt 90-tal, alltså den samtid i vilken boken publicerades. All denna osäkerhet kring tid och plats ger två huvudsakliga effekter: för att få en grundläggande förståelse för texten måste du som läsare vara hyfsat insatt i det du läser om, annars kan du inte dechiffrera gåtorna. Men det ger dessutom intrycket av att Algeriet, och kanske framför allt maktcentrumet Alger (och för den delen även den gamla kolonialmakten Frankrike liksom Europa som helhet), är onämnbara. Kanske för att de representerar något skamligt som författaren inte vill behöva förhålla sig till, eller kanske för att det är något skräckinjagande, något som man måste akta sig för att tala för mycket om, särskilt om man är kritisk?

Handlingen är som sagt komplex och i centrum för romanen står ett förvecklingsdrama mellan de två huvudpersonerna. Den vi först får stifta bekantskap med är gamlingen Menouar Ziada. Han bor i Sidi Mebrouk sedan landets självständighet och han är en av dem som deltog i det krig som vann friheten från det koloniala förtrycket. Tack vare detta är han på sin ålders höst, då romanen utspelar sig, en av de som är privilegierade med en statlig pension och ett fint hus i denna förort till huvudstaden. Men trots detta plågas han av en känsla av att hans egen och kanske hela landets säkerhet, den som han i sin ungdom riskerade sitt liv för, är hotad. Han känner att han är märkt av döden och tillbringar sina dagar med att fylld av onda aningar speja över grannskapet.

Samtidigt får vi också följa den betydligt yngre Mahfoud Lemdjad. Han är lärare i matematik i en av huvudstadens gymnasieskolor men lägger all sin lediga tid och energi på sitt stora projekt: färdigställandet av en maskin som han har designat. Maskinen i fråga är en traditionellt inspirarad vävstol och större delen av romanen handlar om hur Lemdjad först flyttar till Sidi Mebrouk för att kunna färdigställa den och sedan, när den väl är klar, söker patent på den och även ansöker om ett pass för att kunna åka till den tyska staden Heidelberg för att där kunna ställa ut maskinen på en innovationsmässa. Men för att erhålla dessa två papper som han behöver måste han gå genom den statliga byråkratin och där tar det stopp. Han åker fram och tillbaka till olika kontor i staden, talar med en mängd olika människor, får motstridiga och till och med felaktiga uppgifter, får utstå förolämpningar och slösar mängder med tid utan att aldrig veta vem som motarbetar honom eller varför.

djaout

En ungefärlig översättning skulle lyda: ”Om du talar, dör du. Om du tiger, dör du. Alltså: tala och dö”. Det här är ett citat som ofta förknippas med Djaout men enligt Alek Baylee Toumi, som skrivit ett förord till den engelska översättningen till Djaouts sista roman Le dernier été de la raison, så väl som enligt franska Wikipedia, stämmer inte detta. Det rör sig istället om rader ur en dikt skriven av den palestinske poeten Moeen Bessissou. Men det är trots det rader som reflekterar Djaouts författarskap och gärning mycket bra och det verkar dessutom ha varit rader som han faktiskt läst och som inspirerade honom i verkliga livet.

Jag tolkar den här historien om Mahfoud Lemdjad och hans maskin som en sorts allegori över Tahar Djaouts hemland och samtid och jag tror att åldersskillnaden mellan dessa två huvudpersoner har en grundläggande betydelse. Genom att tillhöra två olika generationer representerar de också olika saker och här kommer vi tillbaka till de två krigen. Ziada tillhör den äldre generationen som framför allt har formats av det koloniala förtrycket och av kampen för självständighet. Han är till och med en av de veteraner som har deltagit i kampen som gav landet dess frihet. Den yngre Lemdjad däremot hör till den generation som antagligen har få om ens några minnen av den koloniala perioden. Ziada och andra av hans generation som deltog i kriget är, fortfarande 30 år efter dess slut, gynnade av den orubbliga hjältestatus dessa veteraner åtnjuter. Lemdjad däremot ser framförallt alla de unga algerier i hans egen ålder som inte har några privilegier alls, som har svårt att hitta jobb och bostad, som inte har råd att lämna föräldrahemmet eller gifta sig och som dessutom förnekas eller skambeläggs för de få nöjen som finns tillgängliga som exempelvis utomäktenskapliga sexuella förbindelser och alkoholkonsumtion. Missnöjet med den styrande eliten, det vill säga med de gamla krigarna som tog makten i och med självständigheten, är påtagligt och deras privilegier framstår mer och mer som orättvisa förmåner som enbart genererar korruption.

Jag tror att det i den här sortens skarpt kritiska verklighetsbeskrivning finns något som vi bör ha stor respekt för. Grundläggande för i stort sett alla postkoloniala teoribildningar är att det är svårt att rikta kritik mot det egna samhället, den egna kulturen, efter det att frihet från förtryck utifrån har uppnåtts. Det här är något som exempelvis kvinnor, etniska och kulturella minoriteter och hbtq-personer inom grupper som har utstått kolonialt förtryck ofta har fått känna på. Kritik som inte riktar sig utåt utan istället inåt, angående exempelvis patriarkala traditioner eller bristande demokrati ses ofta som ett svek och kan därför inte tolereras. Och jag tänker att det är just det här som Djaout har lyckats med att representera i Les Vigiles, där skildringen av Mahfoud Lemdjads och Menouar Ziadas vardag antar närmast schizofrena drag (återigen, tänk Kafka). Spåren och såren från rasismen är fortfarande ett levande minne i Algeriet (Djaout gör flera hopp bakåt i tiden till Ziadas ungdom och skildrar exempelvis hur hans beslut om att gå med i den antikoloniala motståndsrörelsen skedde efter att han bevittnat mordet på en man i sin hemby) men rättfärdigar ändå aldrig den ofrihet som råder även efter självständigheten. Den som inte blundar för detta måste leva med en sorts kluvenhet.

Även om Mahfoud Lemdjad, uppfinnaren, är den karaktär som ägnas mest utrymme i boken får jag ändå intrycket av att det är åldringen Ziada som är bokens verkliga huvudperson och tragiska anti-hjälte. Han framstår som en person som under hela sitt liv har manipulerats av andra personers viljor, personer som sällan haft särskilt högre motiv än att berika sig själva med makt och pengar. Ziada är ingen ”ond” person men är ändå den som ligger bakom Lemdjads bekymmer med den statliga byråkratin. Det avslöjas nämligen ganska tidigt i romanen att det är Ziada som  i tron om att Lemdjad sysslar med någon form av omstörtande verksamhet anger honom till det maffialiknande nätverk av veteraner som inofficiellt styr staden. Han tror att han skyddar sin stad och sitt hemland men hjälper alltså i verkligheten till att upprätthålla ett korrupt system. Offret blir Lemdjad som med sin maskin symboliserar ungdom, innovation, intellektualitet och företagsamhet. Men även Ziada är ett offer för de krafter som manipulerar honom.

Och just denna maskin som Lemdjad har byggt och som är mycket viktig för romanens handling och budskap ska jag berätta mer om i den andra delen av recensionen av Tahar Djaouts Les Vigiles.

IMG_7990

Les Vigiles finns tillgänglig i engelsk översättning och heter då The Watchers men går tyvärr bara att få tag på via Amazon (vad jag har kunnat se). Ytterligare en bok finns i engelsk översättning: The Last Summer of Reason (det franskspråkiga originalet Le Dernier été de la raison har jag ännu inte lyckats få tag på). Jag har ytterligare en bok hemma som väntar på att läsas, Les chercheurs d’os (ungefär Benletarna på svenska). Den finns däremot inte översatt vad jag vet. Övriga böcker, inklusive all poesi och den novellsamling som Djaout författat finns inte tillgängliga i översättning och är dessutom mycket svåra att få tag på i original.

Recension: ”Det här är vår tid” av Fanny Härgestam

Förra sommaren hade jag två veckors sommarlov mellan det att mina sommarkurser var avslutade och det att höstterminen drog igång. Då var det framför allt böcker om Tunisien som låg högt upp på min vill-läsa-lista och jag läste också två böcker som handlade om just Tunisien samt ytterligare en bok som handlade om den ”arabiska våren” med perspektiv från flera olika länder, däribland från Tunisien. Jag hade tänkt att skriva om böckerna redan då men det blev för mycket så jag gör det nu istället.

Den första boken jag vill skriva om är reportageboken Det här är vår tid skriven av den svenska journalisten Fanny Härgestam. Sedan hade jag tänkt att fortsätta på temat ”Det post-revolutionära Tunisien” genom att också skriva om boken Mon corps m’appartient (Min kropp tillhör mig) som är den mycket uppmärksammade tunisiska feministiska aktivisten Amina Sbouis (även känd under pseudonymen Amina Taylor) berättelse om att växa upp i Ben Alis Tunisien och om vad som hände när hon protesterade mot patriarkalt förtryck genom att publicera nakenbilder av sig själv på Facebook. Men mer om det senare…

Det här är vår tid är alltså en reportagebok och den tar sin början i februari 2012. Några månader tidigare hade Fanny Härgestam tagit sig till Tunisien för att för framför allt Sveriges Radios räkning rapportera om läget där efter den revolution som kom att kallas Jasminrevolutionen och som dessutom av många anses vara vad som utlöste en kedja av liknande revolutioner och uppror i andra delar av Mellanöstern (bland annat i Egypten, Libyen, Syrien och Jemen) som i sin tur har kommit att kallas Den arabiska våren. I Sverige och västvärlden började vi framför allt att uppmärksamma vad som höll på att hända i Tunisien i december 2010 efter att Mohammed Bouazizi i desperation tänt eld på sig själv och senare avled av sina skador (och han var inte den ende i Nordafrika som protesterat på liknande sätt). Redan i januari 2011 flydde diktatorn Ben Ali efter massiva protester och i oktober samma år hölls Tunisiens första demokratiska val. Det var alltså i samband med det som Härgestam kom dit och det är den demokratiska processen i landet efter detta val, mer precist det tuffa arbetet med att skriva en helt ny grundlag, som hennes bok handlar om.

Boken är det imponerande resultatet av vad som måste vara dryga två års hårt och noggrant arbete från Härgestams sida. Metoden hon har använt för att skildra detta skede är att på mycket nära håll följa tre kvinnor, Mabrouka, Meherzia och Selma, som alla är invalda i den så kallade ”konstituerande församlingen” och som har som uppdrag att formulera en ny grundlag som värnar om demokratiska värden. De tre har olika bakgrund och representerar också politiskt sett tre olika sidor av Tunisien: Mabrouka är född 1980, har länge bott i USA men återvände efter revolutionen och representerar det sekulära mittenpartiet CPR; Selma är född 1964, utbildad och praktiserande läkare men efter revolutionen började hon engagera sig politiskt för det socialdemokratiska partiet Ettakatol; Meherzia är född 1963, har länge bott i Paris och arbetat som översättare eftersom det var svårt att leva som öppet praktiserande muslim under Ben Alis styre, hon representerar det islamistiska partiet Ennahda.

Genom dessa djupintervjuer som utförs under lång tid, i såväl med- som motvind, lyckas Härgestam mycket väl med att visa vilken fantastisk men också svår och konfliktfylld process det handlar om. Särskilt i andra halvan av boken, då arbetet med grundlagen har dragit ut rejält på tiden, alla är överarbetade och konflikterna och motsättningarna verkar oöverbryggliga, blir det tydligt vilket gediget journalistiskt arbete som ligger bakom boken. Porträtten av de tre kvinnorna, och också av många av deras kollegor såväl som andra personer i deras närhet som skymtar förbi då och då, blir komplexa och sammansatta. Det blir även bilden av den politiska processen. Under 2013 blev exempelvis flera politiker och aktivister mördade och stora motsättningar och nya folkliga protester som grundar sig i ett missnöje med den post-revolutionära politiska utvecklingen skakar landet.

Men det finns ytterligare en viktig faktor som gör den här boken riktigt riktigt bra. Härgestam har också, förutom dessa tre yrkespolitiker även valt att skildra ytterligare en kvinna i sin bok: hon kallas Amira men heter egentligen något annat, hon bor någonstans i en mindre stad, några timmar från huvudstaden Tunis, hon är ensamstående mor efter det att hennes man dödats under revolutionen. Att även denna fjärde kvinna har inkluderats i boken ger otroligt mycket, bilden av det moderna Tunisien blir mycket bredare i och med att den även rör sig utanför den urbana politiska medelklassens cirklar. Här blir bilden dessutom inte bara komplex utan till och med motsägelsefull, och det är bra! Det är svårt att riktigt göra sig en bild av vem Amira är, vilka hennes tankar och bevekelsegrunder verkligen är. Jag får intrycket av att bland de fyra är det hon som representerar Tunisien bäst. Hon är ung och befinner sig i ett samhälle som håller på att genomgå stora förändringar, inte bara politiskt utan också socialt. Det handlar helt enkelt om en anpassning som är ganska svår och som antagligen tar tid. Och så är det ju med alla former av revolutioner. Ben Ali må ha lämnat landet och styret efter bara några månaders protester (vilket i och för sig är en något förenklad bild, men ändå…), men en verklig förändring mot ett demokratiskt samhälle där mänskliga rättigheter respekteras och alla kan föra en dräglig tillvaro tar lång tid. Mycket lång tid. Fanny Härgestams bok ger en mycket bra bild av exakt hur komplex denna process är, det är i hög grad intressant och viktig läsning för den som vill förstå Tunisien, Nordafrika och Mellanöstern och världen av idag.

härgestam

Betyg till Det här är vår tid: 5/5

PS: Fanny Härgestam publicerade nyligen en kortare faktabok om läget i Tunisien idag efter det senaste presidentvalet där som hölls i december 2014, framför allt med fokus på kvinnors rättigheter. Den är skriven tillsammans med Aron Lund som bidrar med ett liknande perspektiv från Syrien. Jag har själv inte haft möjlighet att köpa boken ännu men ser mycket fram emot att läsa den.

Bonus: Fanny Härgestam om vikten av humaniora

Strax efter att jag hade läst Fanny Härgestams bok fick jag också möjligheten att lyssna på ett föredrag som hon höll på Stockholms Universitet i september 2014, anordnat av Humtank. Hon berättade lite om arbetet med boken men det övergripande temat var att utforska vad man egentligen kan göra med humaniora. Personligen hade jag då just påbörjat min tredje termin franska på Stockholms Universitet och att få höra en person som skrivit en bok som jag tyckt mycket om och på ett ämne som intresserar mig väldigt mycket säga att hon läst precis samma kurser i franska som jag var enormt kul och inspirerande.

Hon berättade att hon började läsa statsvetenskap på universitetet men att hon tyckte att det var ganska tråkigt men att hon ändå har haft stor nytta av det. Samtidigt tänkte hon ungefär som de flesta andra att ”språk, det är väl inte något man studerar på universitet?”Men tack vare ett stort språkintresse började hon i alla fall  att studera först, kanske lite otippat, tjeckiska men fortsatte sedan med franska. Språkstudierna berättade hon var väldigt roliga och givande men eftersom hon också kände ett behov att studera något lite mer konkret fortsatte hon sedan med journaliststudier och fick genom dem praktik på Sveriges Radio och på den vägen är det… Hon berättade att kunskaperna i franska har varit otroligt viktiga för henne, den här boken hade inte kunnat skrivas utan dem. Just nu håller hon på att plugga arabiska i Tunisien men det är svårt att lära sig där eftersom tunisier oftast är mycket bra på franska och på så sätt får man inte tillfälle att öva på arabiskan. Man kommer mycket långt på bara franska, utan arabiska, i Tunisien.

Hon berättade också många intressanta bakgrundsfakta som har med bokens tillkomst att göra. Idén kom då hon åkte dit första gången för SR:s räkning i oktober 2011. Hon berättade att hon smittades av den demokratiyra som då rådde i landet och att hon på något sätt ville skildra den process den gav upphov till. Hon valde det uttalat kvinnliga perspektivet eftersom det på så många sätt var så tydligt närvarande även i Tunisien. Många var exempelvis rädda att många av de rättigheter som tunisiska kvinnor haft sedan 50-talet hotades av att islamister såg ut att få stor makt i de demokratiska valen. Samtidigt symboliserade just islamisterna en demokratisering och ökad frihet för många som tidigare inte kunnat utöva sin religion fritt.

Innan revolutionen 2010/2011 var Tunisien ett land som svenska medier inte intresserade sig för i särskilt hög utsträckning, det har sett som ett litet land utan några betydande naturresurstillgångar och utan tydliga konflikter. Nu har det förändrats något eftersom Tunisien idag ses som ett föregångsland i regionen, det enda där revolutionen faktiskt har givit ett påtagligt positivt resultat i just den grundlag som boken handlar om och nu flera framgångsrikt genomförda demokratiska val.  Men det är fortfarande svårt att försörja sig som journalist på att på heltid rapportera från landet. Själv är jag glad att Fanny Härgestam genom sin bok har hjälpt till att sätta Nordafrika på kartan, en region som ofta klumpas ihop med och överskuggas av Mellanöstern med sina många konflikter som ofta får stort medieutrymme. Men även i Nordafrika finns dynamiska skeenden värda att skildras. Det här är en bra början!

Äntligen sommar!

Jag har inte skrivit något här på bloggen på länge nu. Det har en enkel förklaring, jag har studerat på heltid de senaste två åren (nästan) och inte fått mycket tid över vare sig till egen läsning eller till att skriva om den läsningen. Men nu är det äntligen sommar igen, en sommar utan plugg, och jag har längtat efter att få läsa och skriva igen så här är jag!

Jag har flera idéer till vad jag ska skriva om under sommaren, här är några av dem:

  • Först och främst ska jag skriva recensioner om två (kanske tre) böcker som jag läste förra sommaren och egentligen hade tänkt skriva om då men som energin och självförtroendet inte räckte till då. De har ett gemensamt tema: Tunisien!
  • Jag kommer dessutom snart att presentera ett tema och ett läs-projekt som jag kommer ägna mig åt denna sommar. Jag har redan börjat läsa på! Mer info kommer snart men en ledtråd är att det kommer handla om franskspråkig litteratur från Afrika.
  • Jag hoppas också på att kunna presentera de två uppsatser i franska (med inriktning mot litteraturvetenskap) som jag skrivit tidigare. Båda är ägnade åt samtida algeriska författarskap.
  • Sist men inte minst hoppas jag också på att skriva lite om vad jag gjort i våras, nämligen pluggat litteraturvetenskap! Det har varit en enormt givande termin och jag ser verkligen fram emot hösten och andra terminen. Men jag har en del kritik också och jag skulle jättegärna höra vad andra som läst litteraturvetenskap på universitet har för erfarenheter och vad ni tycker om era utbildningar.

Jag hoppas att det låter intressant och att vi ses under sommaren!

PS: Besök gärna mitt Instagram-konto (@VictoriaWagtail) för sneak-peaks på vad jag läser just nu och på mitt pågående läs-projekt. Här är en bild jag la upp för några dagar sedan, några av de böcker som jag hoppas på att kunna läsa i sommar:

sommarläsning

Gustav Flaubert-novellixen, Stefan Zweig, Tahar Ben Jelloun, Tove Jansson, Assia Djebar, Erica Jong, George Orwell, Ardal O’Hanlon och Franz Kafka är några exempel på vad jag och Bok-giraffen hoppas på att kunna läsa i sommar. Vad läser ni?

Sommarläsning

Under sommaren brukar de flesta bokbloggar svämma över med läsrapporter från hängmattan, sommarstugan, stranden och liknande. Så icke från mig denna sommar. Anledningen är att jag har pluggat på heltid hela sommaren och därför inte fått så jättemycket tid över till läsning. Fast det beror ju faktiskt på vad man definierar som läsning… Jag har inte kunnat välja min egen läsning i särskilt stor utsträckning men det är ju faktiskt två litteraturkurser som jag läser den här sommaren så jag har ändå läst ganska mycket, bara det att det till största delen har varit den sortens läsning som inte syns här i så stor utsträckning. Men jag tänkte att jag skulle ändra på det och faktiskt skriva lite om det jag har läst i sommar.

Båda kurserna jag läser under sommaren är distanskurser på Göteborgs Universitet som är helt och hållet nätbaserade. Alla föreläsningar har varit förinspelade och har lagts upp på nätet och alla uppgifter har också förmedlats och lämnats in elektroniskt. Det är lite tråkigt att inte ha gemenskapen från de andra som läser kursen, som man ju har om man läser en ”vanlig” kurs men det har fungerat supersmidigt och jag är nöjd. Båda kurserna har handlat om fransk litteratur, den ena om klassisk humanistisk litteratur och den andra om samtida skönlitteratur. Jag hade ganska höga förväntningar innan sommarterminen startade och de har faktiskt överträffats med råge. Båda kurserna, men särskilt den humanistiska, har varit otroligt givande och har dessutom givit mig chansen att läsa några av den franska idéhistoriens allra största: Voltaire, Rousseau, Germaine de Staël, Simone de Beauvoir, Pierre Bourdieu, Roland Barthes och Frantz Fanon.

bild(26)

Simone de Beauvoir imponerade särskilt (så klart) och jag ser fram emot att läsa mer. Även Roland Barthes visade sig vara en riktigt intressant författare, trots att hans text också var den svåraste. Han var litteraturvetare och argumenterade för att vi inte får förledas till att tro att vi på något sätt är objektiva när vi läser och analyserar litteratur. Och eftersom vi aldrig kommer vara helt objektiva, även om vi försöker, så är det lika bra att eliminera alla de element i litterär analys som tillför osäkerhet som exempelvis att föröka härleda verket till dess historiska sammanhang. Istället bör man enbart hålla sig inom verkets egna ramar för det enda det kan jämföras med är sig själv…. Låter det krångligt? Det tyckte jag också och i början hatade jag honom, men efter flera dagars slit med texten (essän ”les deux critiques” ur essäsamlingen Essais critiques från 1964) insåg jag att jag nog faktiskt höll med honom och att han hade något viktigt och intressant att säga. Alltså: Roland Barthes, I think I like you. Kanske kommer våra vägar korsas igen?

Igår var det deadline på två större texter och på söndag nästa vecka är nästa deadline på de två sista texterna, sen är det över och jag har ungefär två veckor ledigt innan höstterminen börjar. Jag har precis skrivit nästan 4000 ord om de två skönlitterära verk med tillhörande filmatiseringar som jag har läst, La délicatesse av David Foenkinos (Nathalie: en delikat historia på svenska) och Persepolis av Marjane Satrapi (samma titel på svenska). Två väldigt olika böcker som jag är glad att jag fått möjligheten att läsa. La délicatesse är en feel good-roman med mycket humor som handlar om svårigheterna i att hitta kärleken. Persepolis är en grafisk roman som handlar om författarens uppväxt i ett Iran präglat av diktatur och våld, men också i ett Europa präglat av rasism. Mycket läsvärd!

bild 1(7)

Jag pustar fortfarande ut efter den ansträngningen men jag har två liknande texter kvar att skriva, varav den ena ska handla om Frantz Fanon där jag ska analysera ett stycke ur hans banbrytande och klassikerförklarade essä Peau noire, masques blancs från 1952 (Svart hud – vita masker på svenska). Ytterligare en svår men givande text som handlar om hur rasism påverkar psyket hos den som utsätts för den. Fanon föddes 1925 på Martinique (ett örike i Västindien som fortfarande idag är en del av Frankrike), utbildade sig till psykiater i Frankrike och praktiserade som läkare i Algeriet under det att landet kämpade för sin frihet – mot Frankrike. Eftersom Fanon sympatiserade med och stödde den algeriska motståndskampen blev han till slut utvisad ur landet men de texter han skrev under sitt korta liv inspirerade många som vid den här tiden levde med kolonialt förtryck och med rasism i sin vardag, och de har fortsatt att göra det till våra dagar.

bild 2(11)

En annan sak som hållit mig sysselsatt har varit översättningen av b-uppsatsen som jag skrev under våren. Det var en genusanalys av en novell av den algeriska författaren Maïssa Bey som jag hoppas på att kunna berätta mer om lite senare. Dessutom försöker jag förbereda mig så gott jag kan inför höstens c-uppsats som jag hoppas på ska handla om ytterligare en algerisk författare, Tahar Djaout, och om hur han använde sitt litterära skapande som ett vapen mot fundamentalismen i Algeriet under inbördeskriget på 90-talet. Även detta återkommer jag om.

Nu vet ni vad jag har haft för mig de senaste månaderna! Trots att det inte synts här i särskilt hög utsträckning har jag alltså haft gott om bra böcker och texter att läsa. Nu samlar jag kraft inför sommarens sista deadline. Vi ses på andra sidan!

Till minne av Maya Angelou

När jag fick höra att Maya Angelou hade gått bort fick jag ganska direkt en mycket kraftfull insikt i hur djupt älskad och beundrad hon var och fortfarande är, mina Facebook- och Instagram-flöden fullkomligen svämmade över av hyllningar till henne!

Jag har länge velat läsa hennes böcker och jag har tre stycken som ligger och väntar i bokhyllan. Fast det har liksom inte blivit av att jag läst dem ännu, så där som det ju ofta blir med böcker, särskilt med böcker man verkligen tror är bra, så är det för mig i alla fall. Men när jag hörde om hennes bortgång letade jag direkt fram böckerna och lovade mig själv att läsa dem så fort som möjligt.

bild(22)

Och redan i morse började jag med den första och nu har jag läst ut den. Det var den lilla samlingen med visdomstexter som heter Wouldn’t Take Nothing for My Journey Now som, precis som de andra två, är en bok som jag fått via Bookcrossing. Det var en till omfånget mycket liten bok med ett antal korta texter i men nästan alla texterna hade trots det mycket kraft och stor relevans. Jag rekommenderar boken varmt och för den som har lust att läsa boken så har jag just startat en bokstråle på den på Bookcrossing.com. Vem som helst får vara med, så länge man kan tänka sig att skicka boken var som helst i världen (det är en liten pocketbok så det blir inte dyrt). Jag tänkte att det bästa sättet att hylla Maya Angelou ju ändå måste vara att sprida hennes visdomsord i världen. Så det är en bokstråle till Maya Angelous minne

Maya Angelou

Grattis på världsbokdagen!

Grattis på världsbokdagen alla önskar bokgiraffen:

bild 1(4)

Jag vill dessutom väldigt gärna delta i Bokmanias spännande boklotteri och lägger därför upp en bild på mig där jag läser min senast utlästa bok, tillika ämnet för den B-uppsats som jag håller på att skriva just nu (anledningen till att jag tyvärr inte hinna blogga så mycket, trots att jag vill):

bild 2(6)

Boken av Maïssa Bey heter Nouvelles d’Algérie (titeln kan tolkas på två sätt: Noveller från Algeriet, det är en novellsamling, eller Nyheter från Algeriet). Det är en oerhört stark bok om det algeriska inbördeskriget som berörde mig och jag hoppas på att kunna recensera den här på bloggen så snart som möjligt.

Till dess kan ni ju gå in på Bokmania Blogg och läsa om Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi, boken jag hoppas på att vinna och verkligen ser fram emot att läsa!

nawal

Trevlig läsning på världsboksdagen allihop!

Abdellah Taïa ♥

Jag har inte så mycket tid över för ”privat” läsning just nu, men de senaste dagarna har jag slukat Abdellah Taïas roman Frälsningsarmén, små bitar i taget. Det här är en bok precis i in smak, med ett språk som rinner som kristallklart vatten över sidorna och som talar till mitt innersta utan minsta svårighet.

Det är en självbiografisk bok som handlar om Taïas sexuella uppvaknande och om hur han brottas med olika identiteter. Jag berördes exempelvis oerhört starkt av beskrivningen av relationen till brodern. Storebrodern Abdelkébir: en vän, en man, ett ideal att se upp till för Abdellah som befann sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Men samtidigt ett omöjligt ideal för en ung man som växer upp i det traditionellt strikta marockanska samhället medveten om sin homosexualitet. Abdellah kan aldrig bli den man storebrodern Abdelkébir är.

Under en resa till Tanger tillsammans med brodern anas för första gången Europa, inom synhåll på andra sidan medelhavet. Europa som äger en tragisk gravitationskraft. Som vuxen skulle Abdellah komma att resa dit, till Schweiz, Frankrike och Spanien. Men ingenstans lyckas han riktigt göra sig hemmastadd. Han blir medveten om hur begränsad synen på en ung, homosexuell, arabisk man ofta är. I européers ögon blir han sällan mer än ”den lilla arabiska horan”. Men hur gör man för att förändra sättet andra ser på en? Eller för att skapa en identitet stark nog att stå emot det och dem som försöker bryta ner en?

För mig är det vad den här boken handlar om, identitetsbyggande; och Abdellah Taïa gör det så vackert. Det här är ett mästerverk i all sin enkelhet.

bild(18)

Betyg för Frälsningsarmén: 5/5

PS: Abdellah Taïa är Sverigeaktuell med både bok och film och i mars kommer ha till Stockholm. Jag hoppas på att kunna träffa honom på Söderbokhandeln den 17 mars och på CinemAfricas filmfestival (19-23 mars) där han kommer att presentera sin filmatisering av Frälsningarmén i samtal med Rikard Wolff.

Intervju med Tahar Ben Jelloun och Sarah Haidar i #MOE

Ett av mina favoritprogram, Maghreb Orient Express (MOE),har återigen inspirerat till läsning. Genom ofta mycket intressanta paneldiskussioner med författare, musiker, filmmakare, journalister, kulturarbetare, aktivister med mera fokuserar programmet på beröringspunkterna mellan kultur och politik i Nordafrika och Mellanöstern. I det senaste avsnittet, från i söndags (9/2-2014) deltog bland andra författarna Tahar Ben Jelloun (Marocko) och Sarah Haidar (Algeriet). Det var ett mycket intressant avsnitt, med dels en författare som har skrivit många böcker som jag väldigt gärna vill läsa (men inte hunnit med ännu, se min lista över marockansk litteratur för några av de titlar jag är intresserad av) och som nu givit ut ytterligare en bok som jag är mycket nyfiken på; och med en författare som jag inte hört talas om tidigare men som jag nu är lika sugen på att läsa. Mycket ny läsinspiration med andra ord!

Tahar Ben Jelloun berättar om sin senaste bok, ”l’Ablation” (ung. = ”Operationen”) som handlar om prostatacancer. Han berättar att trots att det är en av de vanligaste cancerformerna hos män så väljer få män i Maghreb-länderna att göra prostataundersökning, trots att det är en sjukdom som ofta är mycket behandlingsbar om den bara upptäcks i ett tidigt skede. Detta beror till stor del på en mycket stark tabubeläggning kring det som har med det intima att göra. Men Ben Jelloun, som nyligen själv har kämpat mot sjukdomen, tycker att man bör prata om den för att bryta tabut, det kan rädda liv.

Det kan också rädda kärleken. Han berättar bland annat om en kvinna han kommit i kontakt med efter att ha skrivit boken som blivit lämnad av sin man efter att han blivit diagnostiserad med prostatacancer. Han såg sjukdomen som ett ifrågasättande av hans manlighet och var rädd för att inte längre kunna tillfredsställa henne. Men tack vare boken hade hon nu hopp om att kunna övertyga honom om att de skulle kunna fortsätta att leva ihop, att sjukdomen inte behövde betyda slutet på deras intima liv.

Samtalet om boken kom att handla mycket om den manliga sexualiteten. Låter kanske lite trist, lite ”it’s been done”. Men jag fick intrycket av att det här är något helt annat än vad vi normalt sett tvångsmatas med dag ut och dag in. Det här är en bok om den sårbara manligheten och det intresserar mig väldigt mycket. Den här boken vill jag läsa! Tahar Ben Jelloun är dessutom en etablerad författare i Sverige så jag tror nog att vi kan hoppas på en svensk översättning också. Håll ögonen öppna!

Tahar Ben Jelloun är ju i så gott som en legend i Nordafrikas litterära värld. Sarah Haidar däremot hade jag aldrig tidigare hört talas om. Kanske för att hannes tre första romaner är skrivna på arabiska. Få arabiska romaner blir översatta till svenska, eller ens engelska för den delen. Hennes senaste roman däremot är skriven på franska och heter Virgules en trombe (= Kommatecken i virvelvind, antar jag, fast det kan vara svårt att översätta en titel till en bok man inte läst och inte riktigt vet vad den handlar om). Hon talade lite om skillnaden i att skriva på arabiska och franska vilket jag tyckte var väldigt intressant. För henne har det litterära skapandet på arabiska framför allt handlat om ett lingvistiskt och estetiskt sökande, snarare än byggandet av en berättelse. Att istället skriva på franska blev en utmaning och ett sätt att vidga vyerna på.

Jag gillade verkligen sättet hon pratade om sin roman, och om sig själv som författare på. Skrivandet är en tuff process, men det är så det ska vara säger hon. Som en författare tar man en risk varje gång man börjar skriva en bok, för man vet aldrig riktigt hur det ska sluta. En berättelse följer aldrig ett helt förutbestämt spår och kan helt förändra författarens liv. Boken Virgules en trombe kallar hon dessutom en ”nästan-roman”, vilket jag tycker låter väldigt spännande. Alltså: Sarah Haidar, ännu ett namn att lägga på minnet.

virgules

ablatiion