Ni har väl inte missat…

(Det här är ett blogginlägg som först publicerades i min tidigare blogg på Boktipset.se den 25 september 2013)

… att Chimamanda Ngozi Adichies senaste bok, Americanah, snart kommer ut på svenska? Ett måste att läsa!

Förhoppningsvis kan boken också blåsa mer liv i debatten om feminismens intersektionalitet, alltså om hur andra än vita, heterosexuella medelklasskvinnors intressen ska kunna tillvaratas av feministiska teorier och rörelser. Det är något som diskuteras framför allt på bloggar, Twitter och Facebook, men en så pass viktig debatt måste nå längre ut än så. Den här boken var en ögonöppnare i alla fall för mig och jag tror att den kan vara det för många andra också. Sverige behöver den här boken!

”Bilal” av Fabrizio Gatti – Mina ord räcker inte till för att beskriva denna läsupplevelse

(Det här är ett blogginlägg som först publicerades i min tidigare blogg på Boktipset.se den 28 juli 2013)

Jag har läst en otroligt bra bok. Jag skulle vilja skriva ett översvallande blogginlägg här. Skriva om vilken stark läsupplvelse denna bok var, om hur extremt angelägen den är, om några av de många tankar som väcktes hos mig när jag läste den. Men, kanske för att den är just så bra, känns det som om mina ord inte räcker till. Vad skulle jag kunna skriva som gör den här boken rättvisa? Vad kan jag göra, minde än att citera boken ordagrant, som på ett tillräckligt sätt kan förmedla exakt varför varenda människa måste läsa den här boken? Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men något måste jag skriva för det förtjänar den här boken.

Det handlar om boken Bilal. På slavrutten till Europa, skriven av den italienske journalisten Fabrizio Gatti år 2006 och nyligen utkommen på svenska på Celanders Förlag. Det är ett mellanting mellan grävande journalistik och resereportage. Utgångspunkten är de 100 000-tals människor om varje år tar sig från Afrika till Gattis hemland Italien i hopp om ett nytt liv i Europa. Men vägen dit går för de flesta först genom Saharaöknen och sedan över Medelhavet i små fallfärdiga båtar. Resan är extremt farlig och många kommer aldrig fram till slutdestinationen. Och det ”lyckliga” fåtal som ändå lyckas ta sig levande till Italien får allt annat än ett varmt välkomnande utan fastnar ofta i slavliknande anställningar inom bygg- och jordbruksindustrin eller blir helt sonika direkt deporterade tillbaka.

Gatti frågar sig vad denna dröm om Europa grundar sig i. Varför uppstår den? Och hur kommer det sig att den är så stark att den får så många människor att uthärda så stora umbäranden? För att få svar på sina frågor ger han sig själv ut på samma resa, från Senegal i västra Afrika, genom Mali, Niger, Libyen och Tunisien. På vägen från Atlanten till Medelhavet, genom Sahara, möter han ottaliga män, kvinnor och barn från i stort sett hela den Afrikanska kontinenten, alla med samma dröm och mål. Han berättar om det våld, den rasism och de sjukdomar och fysiska umbäranden som är deras vardag men som de ändå anser vara bättre än det de lämnat bakom sig, liv utan mål eller mening där inga möjligheter till personlig utveckling finns.

Jag beundrar Fabrizio Gatti något enormt! Jag beundrar hans stora engagemang för de människor han möter, för att berätta deras historia och för att förändra världen, ett ord i taget. Själv känner jag ofta en nattsvart pessimism inför läget i världen. Den är till bristningsgränsen full av trångsynta människor som bara är intresserad av att berika sig själva på olika sätt, hur ska vi någonsin kunna göra världen till en dräglig plats? Men Fabrizio Gatti inger hopp, även om hans bok är hemsk läsning om mänskligt lidande och om de starka och rikas skamlösa utnyttjande av samhällets svagaste. Om bara fler var som honom… Men han lyckas i alla fall skingra mörkret i mina tankar en aning. Han står för optimism och humanism.

Det bästa med hans bok var de nya perspektiv den gav. På många sätt framstod bilden av Afrika som en kontinent i förfall med en stor del av sina yngsta generationer på flykt. Dessa emigranter är i sin tur lätta att se som offer, stackare. På många sätt är det ju också så men Fabrizio Gatti talar istället om dessa människor som vår tids pionjärer, några av vår tids modigaste människor som vågar bryta upp från hus, hem och familj för att söka drömmen om ett bättre liv. Känns kanske den bilden igen? Jag tänker, som så många gånger förr på Karl-Oskar och Kristina från Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos. Dessa människor är vår tids Karl-Oskars och Kristinor. Tyvärr har giriga politiker i korrupta Afrikanska länder och i (lika korrupta?) EU-länder sett till att förhållandena för dessa 2000-talets pionjärer är långtifrån lika gynnsamma som de var för 200 år sedan vilket inte är annat än djupt skamligt. I grund och botten handlar Fabrizio Gattis bok om det oumbärliga värdet av medmänsklighet, något världen idag lider så stor brist på och som dessa människor betalar det yttersta priset för, bara för att ett litet fåtal, framför allt personer i Europa, ska kunna tjäna enkla pengar.

Det här är boken om vår tids största folkvandring och det blir inte mer aktuellt än så här. Det här är nog den bästa icke skönlitterära bok jag någonsin läst, den förtjänar mer än fem stjärnor i betyg. Jag hoppas att den kommer läsas av många för det här måste vara bland det viktigaste som skrivits och givits ut på länge.

Precis som jag trodde känns det inte alls som om jag kommit ens i närheten av att uttrycka vad det gav mig att läsa den här boken. Istället för att skriva en lång och kanske krånglig text avslutar jag istället med några låtar som varit mitt sällskap under läsningen. Musiken är från Mali och Niger och frånsett de delar av sångerna som framförs på engelska eller franska så vet jag faktiskt inte vad de handlar om men det gör sällan så mycket enligt mig så länge rätt känsla finns där, och det här är musik jag älskar!

All the Same – feat. Dave Matthews av Vieux Farka Touré från albumet ”The Secret” (en tråkig youtube-video men låten är bra)

Yangogo – Iksenadou Oussouf Bastickne Tarha (feat. Sally Nyolo) av Abdallah Oumbadougou från albumet ”Desert Rebel”

Och till sist, en låt som jag tänker kan vara, precis som Fabrizio Gattis bok, en hyllning till vår tids främsta pionjärer, de resande människorna: Chauffeurs av Malis Magic Couple, Amadou & Mariam, från deras kanske bästa album, Wati (jag hoppas länken fungerar, det fanns inga youtube-klipp).

Mina vänner, jag hälsar er alla, länge leve chaufförerna!

Mina vänner, jag hälsar er alla, länge leve vägens folk!

Med er är livet lätt att leva, det blir en enda stor resa,

från land till land, från stad till stad.

Livet och lusten, länge leve vägens folk!

Betyg för Bilal: På slavrutten till Europa: 5/5