Sommarläsning

Under sommaren brukar de flesta bokbloggar svämma över med läsrapporter från hängmattan, sommarstugan, stranden och liknande. Så icke från mig denna sommar. Anledningen är att jag har pluggat på heltid hela sommaren och därför inte fått så jättemycket tid över till läsning. Fast det beror ju faktiskt på vad man definierar som läsning… Jag har inte kunnat välja min egen läsning i särskilt stor utsträckning men det är ju faktiskt två litteraturkurser som jag läser den här sommaren så jag har ändå läst ganska mycket, bara det att det till största delen har varit den sortens läsning som inte syns här i så stor utsträckning. Men jag tänkte att jag skulle ändra på det och faktiskt skriva lite om det jag har läst i sommar.

Båda kurserna jag läser under sommaren är distanskurser på Göteborgs Universitet som är helt och hållet nätbaserade. Alla föreläsningar har varit förinspelade och har lagts upp på nätet och alla uppgifter har också förmedlats och lämnats in elektroniskt. Det är lite tråkigt att inte ha gemenskapen från de andra som läser kursen, som man ju har om man läser en ”vanlig” kurs men det har fungerat supersmidigt och jag är nöjd. Båda kurserna har handlat om fransk litteratur, den ena om klassisk humanistisk litteratur och den andra om samtida skönlitteratur. Jag hade ganska höga förväntningar innan sommarterminen startade och de har faktiskt överträffats med råge. Båda kurserna, men särskilt den humanistiska, har varit otroligt givande och har dessutom givit mig chansen att läsa några av den franska idéhistoriens allra största: Voltaire, Rousseau, Germaine de Staël, Simone de Beauvoir, Pierre Bourdieu, Roland Barthes och Frantz Fanon.

Simone de Beauvoir imponerade särskilt (så klart) och jag ser fram emot att läsa mer. Även Roland Barthes visade sig vara en riktigt intressant författare, trots att hans text också var den svåraste. Han var litteraturvetare och argumenterade för att vi inte får förledas till att tro att vi på något sätt är objektiva när vi läser och analyserar litteratur. Och eftersom vi aldrig kommer vara helt objektiva, även om vi försöker, så är det lika bra att eliminera alla de element i litterär analys som tillför osäkerhet som exempelvis att föröka härleda verket till dess historiska sammanhang. Istället bör man enbart hålla sig inom verkets egna ramar för det enda det kan jämföras med är sig själv…. Låter det krångligt? Det tyckte jag också och i början hatade jag honom, men efter flera dagars slit med texten (essän ”les deux critiques” ur essäsamlingen Essais critiques från 1964) insåg jag att jag nog faktiskt höll med honom och att han hade något viktigt och intressant att säga. Alltså: Roland Barthes, I think I like you. Kanske kommer våra vägar korsas igen?

Igår var det deadline på två större texter och på söndag nästa vecka är nästa deadline på de två sista texterna, sen är det över och jag har ungefär två veckor ledigt innan höstterminen börjar. Jag har precis skrivit nästan 4000 ord om de två skönlitterära verk med tillhörande filmatiseringar som jag har läst, La délicatesse av David Foenkinos (Nathalie: en delikat historia på svenska) och Persepolis av Marjane Satrapi (samma titel på svenska). Två väldigt olika böcker som jag är glad att jag fått möjligheten att läsa. La délicatesse är en feel good-roman med mycket humor som handlar om svårigheterna i att hitta kärleken. Persepolis är en grafisk roman som handlar om författarens uppväxt i ett Iran präglat av diktatur och våld, men också i ett Europa präglat av rasism. Mycket läsvärd!

Jag pustar fortfarande ut efter den ansträngningen men jag har två liknande texter kvar att skriva, varav den ena ska handla om Frantz Fanon där jag ska analysera ett stycke ur hans banbrytande och klassikerförklarade essä Peau noire, masques blancs från 1952 (Svart hud – vita masker på svenska). Ytterligare en svår men givande text som handlar om hur rasism påverkar psyket hos den som utsätts för den. Fanon föddes 1925 på Martinique (ett örike i Västindien som fortfarande idag är en del av Frankrike), utbildade sig till psykiater i Frankrike och praktiserade som läkare i Algeriet under det att landet kämpade för sin frihet – mot Frankrike. Eftersom Fanon sympatiserade med och stödde den algeriska motståndskampen blev han till slut utvisad ur landet men de texter han skrev under sitt korta liv inspirerade många som vid den här tiden levde med kolonialt förtryck och med rasism i sin vardag, och de har fortsatt att göra det till våra dagar.

En annan sak som hållit mig sysselsatt har varit översättningen av b-uppsatsen som jag skrev under våren. Det var en genusanalys av en novell av den algeriska författaren Maïssa Bey som jag hoppas på att kunna berätta mer om lite senare. Dessutom försöker jag förbereda mig så gott jag kan inför höstens c-uppsats som jag hoppas på ska handla om ytterligare en algerisk författare, Tahar Djaout, och om hur han använde sitt litterära skapande som ett vapen mot fundamentalismen i Algeriet under inbördeskriget på 90-talet. Även detta återkommer jag om.

Nu vet ni vad jag har haft för mig de senaste månaderna! Trots att det inte synts här i särskilt hög utsträckning har jag alltså haft gott om bra böcker och texter att läsa. Nu samlar jag kraft inför sommarens sista deadline. Vi ses på andra sidan!